En envishet man ska imponeras av eller skaka på huvudet åt?

Sitter och tittar på friidrott från Stadion i Stockholm. Kan inte låta bli att förundras över friidrottares envishet eller vad man kan kalla det. Hur orkar man lägga ner sådan tid och möda på en eller som vissa gör två grenar? Måste bli fantastiskt enformigt efter ett tag. Säg att man börjar specialicera sig i tidiga tonår och sen håller på något år efter 30. Nöta samma gren i 20 år! Längre löpgrenar har ju i alla fall en taktisk dimension men teknikgrenarna saknar ju detta. Nu är jag inte dummare än att jag begriper att träningen så klart innehåller fler moment än själva grenen men ändå. I lagidrotter kan man alltid byta position, lag eller bli mer taktiskt slipad. I simning, cykel och skidåkning finns olika tekniker och en mängd distanser som alla ställer upp i och som kräver väldigt olika färdigheter. Friidrottsträning måste i jämförelse men annan idrott bli väldigt enahanda

För övrigt så måste man dela ut något form av töntelixir på landets friidrottsgymnasier. Jösses vilka menlösa typer som tar sig själva på löjligt stort allvar. Mattias Claesson, det regnade i Stockholm, du kan ta av dig solbrillorna. Elixiret verkar dock ha spridit sig internationellt. Blanca Vlasic, Usain Bolt och Andrew Howe verkar ha kommit över en kur. Bolt som jag annars gillar har sen OS lagt sig till med någon form Klüftspex som svenska kommentatorer förväxlar med show och karisma. It is not!

"Hemma" i Östersund pågår årets särklassiga höjdpunkt Storsjöyran. Är faktiskt inte ledsen över att inte vara där, har faktiskt inte yrat sen 2001. Tiden går...